|
Söndag på Bondegatan, jag fortbildar mig som reporter genom att läsa en reportagebok om hur man får fakta att dansa. I ett passage nämns Bob Dylan och om hur han länge härmade den röst han senare skulle få, varpå jag slår igen boken och klickar igång den här låten. Munspel. Ett instrument min far behärskar, men inte jag. Han spelade på sin femtioårsfest, var övertygande och inlevelsefull, så pass att min bordsgranne imponerat frågade: Tränar han ofta? Jag kunde inte komma ihåg en enda gång han övat, sa: Han har inte spelat på minst ett decennium. Vilket jävla skit.
Sökte i Mediearkivet och fann en insändare jag skrev för tolv år sedan. ”Det verkar som om ni har glömt Jonas Björkman. En kille som går upp 60 placeringar på en säsong måste ha gjort en bragd! Ge bragdmedaljen till vår nästa världsetta i tennis, Jonas Björkman!” Kort och kärnfullt.
NKPG
Varje morgon träffar jag två män. Ännu har vi inte talats vid, men vi känner varandra vid utseendet. Jag kallar dem Inspector Gadget och Mannen med träningsoverallen. Nu har de bytt till vintermundering, så namnen anspelar inte längre på deras klädsel. I snart en vecka har det bara varit jag och Mannen med träningsoverallen som lagom förströdda väntat i busskuren, men så i morse var Inspector Gadget tillbaka. Det kändes väldigt bra. Att han lever och har hälsan. Hoppas de tänkte på mig när jag var i Polen.
De ska till Hagsätra, och måste byta. Vi går av i Slussen. Jag säger på perrongen: Jag bor så nära, jag tror jag kommer hem tidigare om jag går härifrån. Shell-killen säger: Ja, vem vill vänta i elva minuter? Och jag fyrar av några artighetsfraser och börjar vanka mot trapporna. Tjejen som jobbar med mänskliga rättigheter stirrar på mig som om jag har kastat ut hennes baby genom fönstret.
Jaha, ni ska också gå? Vi kan ha sällskap. Någon kvart senare sitter alla fyra på tunnelbanan mot Norsborg. Det är mitt i natten och vi har druckit alkohol. Killen tvärs över berättar att han utför arbete åt Shell. Hon bredvid mig jobbar med mänskliga rättigheter. Men jag väntar inte på svar. Men det kommer. Hon säger indignerat: Du spelar alltså för motståndarlaget? Det är ett påhopp! Det ska inte tolkas som något annat. Tonfallet är mullrande innerligt. Och det är fasen så härligt.
